Foto: VTM/KKA, Petri Virtanen

Arkitektur

Kiasma är ritat av den amerikanske arkitekten Steven Holl.

Via huvudentrén intill Mannerheims staty kommer besökaren in i en hög glastäckt aula. Den danar byggnadens karaktär, som får mera renodlade uttryck när man söker sig mot teatersalongen och utställningssalarna. En böjd ramp leder från nedre aulan till museets kärna. Utgångspunkten för planeringen har varit tanken om det gyllene snittet, en zeninspirerad frid, mänskliga proportioner. Exempelvis andra och fjärde våningens serialitet, rummens linjer och detaljer förverkligar dessa utgångspunkter. All teknik, såväl säkerhets-, ventilations- som utställningsteknik, har dolts i väggkonstruktionerna.

Ljuskällorna har placerats i ljusfickor. Detta gör att belysningen är indirekt och ljuset sprider sig diskret i utställningsrummen. Tidigare förväntades det att belysningen i ett konstmuseum skulle vara jämn och statisk, men i Kiasma har man medvetet gått in för en annan lösning. Det naturliga ljuset varierar beroende på från vilken riktning det kommer. I utställningssalarna runtom i huset varierar således det naturliga ljuset, och det går också att mörklägga rummen.

Strävan efter enkelhet framgår också av materialvalen. Innerväggarna är vitputsade, golvet svartmålad stålbetong utan lister. En del av utställningsrummens väggar är böjda eller sneda i förhållande till rummet och är på så sätt en medveten utmaning för den moderna konstens komplexitet. De gula dörrarna till seminarierummet i första våningen och det mörkröda vid informationen och garderoben är färgklickar i de publika utrymmena.

I utrymmena har man sträva efter stramhet och åstadkommit en miljö som är kännetecknande för ställen där nutidskonsten kommer bäst till sin rätt. Det som är medfött i gamla fabriks- och lagerbyggnader har i Kiasma fått ett ny, övervägd form och ett verkstadsaktigt, primitivt uttryck.