Marja Kanervo kommer till tals

Marja Kanervos konst är inte lätt att klä i ord – den är avsedd att upplevas. Många verk gör det mer motiverat att fråga ”vad känner jag”, snarare än ”vad betyder det här”. Marja Kanervo ger oss en glimt av bakgrunden bakom hennes arbete och verk i en intervju med amanuens Patrik Nyberg. Intervjun i sin helhet finns att läsa i utställningspublikationen som kan köpas i Kiasmas webbutik eller på Kiasma.

”Jag har verkat som konstnär i nästan 30 år och mina tidigaste verk känns redan ganska avlägsna, också för mig själv. Å andra sidan har jag märkt att jag ibland går tillbaka till exempelvis 20 år gamla idéer i någon form. Själva verken finns däremot inte längre, och jag skulle inte heller sätta upp dem på nytt på precis samma sätt.”

Spillolja och fjädrar

Naturen och djuren är viktiga för mig. Människor uppför sig enfaldigt då de slösar, förstör och utnyttjar. Arbetena med olja är ändå de enda i min produktion som direkt hänvisar till det. Å andra sidan representerar det immateriella, det förgängliga och icke-föremålsliga i min konst samma tankesätt, även om det inte kommer fram direkt. Vad jag menar är den process där någonting avlägsnas ur rummet. Ingenting produceras, utan det befintliga används på nytt. Att hämta in en oljekatastrof ”här” är ett medvetet val. Då det finns olja på golvet måste man se upp var man stiger. Oljan på bordet gör bordet oanvändbart, även om den ser ut som en svart glasyta.

Konsthallen år 1992 var inte första gången jag använde spillolja, men nog första gången jag använde den tillsammans med fjädrar. På Kiasma ser jag det här verket som en röd tråd som refererar till det jag har gjort tidigare, även om utställningen inte är retrospektiv i egentlig mening. Verket fungerar också som en utgångspunkt för den process genom vilken den kommande utställningen på Kiasma utvecklas. Det ursprungliga verket har försvunnit och jag tänkte utföra det på nytt, eftersom jag tyckte det var lyckat.

Kiasmas natur

Mitt arbete utgår alltid från platsens natur. Kiasma – liksom konstmuseer i allmänhet – är en plats dit människor kommer för att se ”konst”. Men också den inramningen ger nog konstnären en viss rörelsefrihet. Till sin arkitektur är Kiasma däremot svårt, särskilt rummen på fjärde våningen därifrån man inte ser ut.

Om man exempelvis jämför Kiasma med en gammal fabrik är det en enorm skillnad på vad platsen och dess historia innehåller. Kiasma är dels en rätt ny byggnad, dels ett museum. Kiasma är snarare visuellt intressant, särskilt den stora salen på femte våningen är verkligen fin då den är tom. Panorama är ett lysande utrymme – och svårt. Det läckraste med rummet är hur dess inre och yttre blandas ihop. Dessutom ger rummet direkt utsikt över Riksdagshuset, där besluten fattas. Och visst har Kiasma sin egen historia, hur och var museet är byggt. Kiasmas omgivning är i alla fall intressant, även om det är synd att den gjordes mer endimensionell då de gamla magasinsbyggnaderna revs.

Jag dekonstruerar, avlägsnar, lägger ihop

Om utställningen på Kiasma ska presentera vad jag hittills har gjort och hur, väcks frågan om möjligheterna att i ett museums lokaler använda de metoder som är typiska för mitt arbete – att dekonstruera, avlägsna och sätta ihop. Därför har jag hämtat in ett litet hus i Kiasma, som jag kan ta i bitar och vända ut och in.

Lekstugan jag talar om hör till min barndom, även om den inte var min egen. Den kommer i alla fall från byn där jag har tillbringat min barndom och många somrar. Ofta utspelar sig också mina drömmar där, i trakten kring byn Otava, och inte i staden S:t Michel där jag länge har bott. Byn är också förknippad med otrevliga barndomsminnen. Verket har på det sättet också ett personligt plan. Det är intressant hur svårt det är att minnas saker ur ett barns perspektiv. Var en viss händelse exempelvis ond som sådan, eller är det otrevliga minnesspåret en följd av de vuxnas reaktioner på den?

Råmaterial av mänskligt ursprung

Hår ses i västvärlden som ett motbjudande material, kanske delvis på grund av det som skett judarna och andra människor som har betraktats som icke-önskvärda. Å andra sidan använder vi djur, och av djuren utnyttjas allt. Men material som är av mänskligt ursprung är tabu. Jag vet inte varför. Borde man ändra på det? Inte är det ju något suspekt med det om håret har donerats frivilligt. I det här sammanhanget har det betydelse hur man har kommit över materialet.

Jag har gjort flera verk där jag har använt hår som stoppning, till exempel i stället för dun i kuddar. Betongarbetena är ”innovationer på låtsas”. Jag har gjutit tunna plattor av fiberbetong som man framställer genom att blanda exempelvis plastfiber i betong. Här har jag ersatt fibrerna med hår. Plattorna är tunna i förhållande till sin storlek, nästan som keramik. Håret binder ändå ihop dem effektivt.

Verket Omklädd består av en omarbetad antik soffa. Där har jag använt material av mänskligt ursprung på samma sätt som man använder tagel eller krollsplint, som har använts som stoppning i finare möbler. Det väsentliga är frågan om varför man inte kunde använda detta material lika väl som något annat.